Att folk går på phishing (när en sajt utger sig för att vara en annan, i syfte att lura av användaren känslig information, till exempel lösenord) är inte så konstigt när de riktiga sajterna ser ut så här:

Man har varit för snål för att köpa ett certifikat som är kopplat till något av de rotcertifikat som webbläsaren känner igen. Istället förväntas jag som kund ta ställning till om jag litar på ett företag vars namn jag aldrig hört. “Finansiell ID-teknik BID AB” – i mina öron låter det faktiskt lite skumt, ett namn där man slängt på lite för många tillitsord, en doft av desperation. Dessutom är URLen inte samma som den jag knappade in – var kommer den där ettan i www1 ifrån?

Men – ska jag göra något med Skatteverket så måste jag blint lita på dem. Och därmed har Skatteverket tränat bort ytterligare lite av mina “det här ser skumt ut”-reflexer.

(I rättvisans namn skall sägas att jag inte är säker på vem som snålat, om det är Skatteverket eller BankID.)

P.S: Minns plötsligt att jag varit upprörd över Skatteverket en gång tidigare. Jämfört med hur det var för tre år sedan är trots allt den nya säkerhetslösningen ett steg framåt.

Dagens Dilbert beskriver en generell metod för att lösa användbarhetsproblem.

Så drar lämmeltåget vidare.

Efter att mailen fyllts med spam och bacon (= lite finare än spam – de där mailutskicken och prenumerationslistorna man valt själv, men aldrig riktigt har tid att läsa) drog vi vidare till RSS, som ett tag framstod som lösningen på informationsöverlastningen.

Men det varade inte så länge, nu har vi prenumererat på så många RSS-kanaler att vi får RSStress, och behöver ett nytt media där den kommunikation vi verkligen vill ha inte drunknar bland den vi trodde att vi vill ha. Alltså, dags för Twitter och andra sociala prenumerationer som Facebook, Jaiku och Bloggy.

Framsynta PR-byråer driver på företagen att följa efter till denna jungfruliga kanal. Det är klokt på kort sikt, men bacon är bacon och rumpan alltid bak, så jag ger fenomenet max två år. Slutet kommer att märkas genom att vi först flyttar över till allt mer nischade, smala sociala nätverk, men så småningom är jag säker på att vi kommer att se nästa teknologi som lovar att den löser överflödesproblemet, men vars enda egentliga fördel är att vi inte hunnit fylla den ännu.

Säkerhetsfolket på WebEx har högt förtroende för sina användares förmåga som minneskonstnärer:

Via All About Balance

Även de mest triviala saker kan behöva användartestas. De som varit inblandade i att ta fram något – vare sig det är en produkt eller en webbplats – har grävt ner sig i detaljerna och det är inte alls säkert att de ser den helhet som är uppenbar för varje ny betraktare.

Ett exempel till

Foto: Sepultura, via Gizmondo

Noterade just att medan vi Malmö-bloggare träffas för långa luncher på lata söndagseftermiddagar så träffas Stockholms-bloggarna för kaffe klockan åtta på måndag morgon.

Okej, okej, ni får fortsätta att vara huvudstad.

Måste definitivt ha!

Via Sessan

Jag minns fortfarande hur jag någon gång i tonåren (min seriösa period) lyssnade mig igenom ett stycke elektronmusik där formen på en fjärils vingar hade omvandlats till toner. Seriöst som fan, men njutbart var det inte.

En mer inställsam omvandling av information till musik bjuder Microsofts Songsmith på. Här har till exempel Johannes Kreidler matat programmet med fallande börser och stigande dödstal.

Via Mt. Holly Mayor’s Office

Dagens inlägg är tillängnat alla semiotiker som ibland deppar över att ämnet är så teoretiskt. Ibland kan faktiskt skillnaden mellan beteckningen och det betecknade vara helt avgörande. Till exempel om man är tårtbagare och ska återskapa en bild på ett usb-minne.

Från Cake Wrecks (ja, naturligtvis finns det en hel sajt om misslyckade tårtor), via Gizmodo

Telefonen ringer – och återigen är det en telefonförsäljare från Tele 2 som vill att vi ska byta till dem. Två gånger igår, två gånger idag.

Varför skulle vi vilja byta till ett telefonbolag med så dålig ordning på sina system att de gång på gång ringer till samma ovilliga kund? Varje gång låter försäljaren lika förvånad när jag berättar att de ringde nyss.

Tele 2, vilken del av “Nej” är det ni inte förstår?

I en kampanj för att rädda utrotningshotade engelska ord har Oxford University Press börjat adoptera ut ord. Den som tar vårdnaden om ett ord lovar att använda det så ofta tillfälle ges i tal och skrift.

Via Digital Inspiration

Chris Anderson, evangelist för idén att gratis är den nya affärsmodellen kommer till Malmö och håller föredraget Business by Charging Nothing – vilket kostar 1695 kronor att lyssna på.

FontSquirrel samlar ihop fria fonter som får användas även för kommersiella ändamål. I skrivande stund har de 300 stycken (men tänk på att det inte är säkert att alla har svenska tecken.)

Viasat har fattat att folk inte vill ha spam. På deras formulär kan jag välja om jag vill ha utskick från dem eller inte.

Man anar att någon som förstår sig på hur webben fungerar gjort formuläret, men att sedan någon som fattar beslut (men kanske inte så mycket annat) infört obligatoriet.

Songs about romance don’t tell you how to make out, they merely encourage it. It’s not the data that people seek, it’s the mood.

Seth Godin. In the mood.

Songs about romance don’t tell you how to make out, they merely encourage it. It’s not the data that people seek, it’s the mood.

Seth Godin. In the mood.

Ibland kan det bli för mycket färg. Som den mindmap-junkie jag är har jag flera gånger hört talas om Curio, och gått in på dess site. Men mängden färger, tillsammans med de amatörmässiga teckningarna, har gett ett så icke-seriöst förstaintryck att jag aldrig brytt mig om att undersöka programmet närmare.

En entusiastisk recension i TUAW fick mig dock att inse att programmet är seriösare än webbplatsen ger intryck av, så jag laddade ner en demo och har lekt lite med den.

Det är ett program för oss som gillar att tänka stående vid whiteboards. Man får en vit yta, och stor frihet att fylla den med i stort sett vad som helst – text, listor, mindmaps, länkar till dokument och webbsidor, skärmdumpar, fria ritverktyg. Det finns till och med en knapp för att spela in sig själv med webbcammen och...

Läs mer

Ibland kan det bli för mycket färg. Som den mindmap-junkie jag är har jag flera gånger hört talas om Curio, och gått in på dess site. Men mängden färger, tillsammans med de amatörmässiga teckningarna, har gett ett så icke-seriöst förstaintryck att jag aldrig brytt mig om att undersöka programmet närmare.

En entusiastisk recension i TUAW fick mig dock att inse att programmet är seriösare än webbplatsen ger intryck av, så jag laddade ner en demo och har lekt lite med den.

Det är ett program för oss som gillar att tänka stående vid whiteboards. Man får en vit yta, och stor frihet att fylla den med i stort sett vad som helst – text, listor, mindmaps, länkar till dokument och webbsidor, skärmdumpar, fria ritverktyg. Det finns till och med en knapp för att spela in sig själv med webbcammen och...

Läs mer

Klicka på bilden för att se den större

Nog för att jag hört talas om att internet ger möjlighet till nischad marknadsföring. Men blev ändå imponerad av att på Sofia Mirjamsdotters Jaiku-sida hitta reklam för billiga flyg till henne.

usability.gov är den amerikanska regeringens webbplats för att stödja dem som vill göra användbarare webbplatser. Pedagogiskt upplagd, många konkreta råd och många länkar för den som vill fördjupa sig.