Internet of Things kommer att göra e-handeln till everywhere-handel

På samma sätt som e-handeln flyttade butiken in i våra datorer, har Internet of Things potentialen att göra varje thing till en butik. Vi kommer att gå från e-handel till everywhere-handel. Speciellt gäller detta förbrukningsvaror.

Det finns några olika varianter på hur detta kan läggas upp.

Det kan vara apparaten där något används, eller ”skåpet” där materialet förvaras, som ska ha ansvar för att beställa nytt när det är på väg att ta slut. Den självkörande bilen svänger själv in på en mack och tankar sig, det smarta kylskåpet beställer hem mer mjölk, etc.

Men det kan också vara förpackningen i sig som tar ansvaret. Tvättmedelskartongen som känner att den är på väg att bli tom, mjölkkartongen som låter sitt trådlösa parningsläte eka i kylen och konstaterar att den är den sista av sitt slag.

En tredje variant är att fortfarande låta människan ta beslutet, men göra det enkelt för henne. One-click shopping med knappar på apparater, skåp eller överlag i de miljöer där förbrukningen sker. Eller uppkopplade streckkodsläsare (fast jag tror mer på det som en app i mobilen än som ett skilt fysiskt ting).

Amazon har tidigt sett denna utveckling, och har en serie olika varianter på inbyggda butiker.

Dash-knappen kan sättas upp var som helst i hemmet – ett tryck på den och varan kommer hem till dig nästa dag.

Amazon erbjuder också tillverkare av olika maskiner som förbrukar någonting att bygga in en automatisk beställningsfunktion.

Med dash-staven kan man snabbt göra ett svep över streckkoden på de förpackningar som håller på att ta slut. Eller tala in sin beställning och få den rösttolkad. (Beställningar med staven är dock inte helt automatiserade ännu, utan lägger bara saker i varukorgen som man får checka ut på datorn eller i mobilen. Med tanke på hur fel röststyrning fortfarande kan tolka saker är det kanske tur…)

Även Amazons Echo-högtalare, som normalt står i vardagsrummet och spelar musik, har röstigenkänning, så också där kan man prata in sin order. Foton: Amazon

Strid på kniven

Everywhere-butikerna handlar om bekvämlighet, inte valfrihet. De kommer i allmänhet bara att innehålla en variant av varje vara, så att köpet kan ske med ett knapptryck – eller ske automatiskt.

Värdet av att vara den varan är naturligtvis enormt, och vi kan räkna med det blir en strid på kniven mellan de starkaste – finansiellt och varumärkesmässigt – aktörerna. Men de verkliga vinnarna kommer att bli de som äger ”butiken” (skåpet eller thinget) och som kommer att kunna ta rejält betalt för privilegiet att vara en vara utan konkurrens.

Men alla de varor som inte lyckas bli den utvalda, kommer naturligtvis inte att ge sig utan strid, utan bli tvungna hitta andra vägar, om de inte ska bli helt utträngda från marknaden. Inte heller kommer Amazon att vara ensamma om den lönsamma idén att flytta in butiken i thingen.

Evians kylskåpsmagnet för att beställa hem mer av deras vatten.

Knappar av Dash-typ kommer vi att se hur många som helst av. De kommer att praktiskt taget slängas efter oss på gatorna och kommer att ligga i varje förpackning, i ett försök att få in en fot i vårt hem. (Den är ju inte bara en beställningsknapp placerad just på den platsen där köpimpulsen uppstår, lyckas man få kunden att sätta upp den så gör det närmare betraktningsavståndet den stor som en billboard i synfältet. Den är varje marknadsförares våta dröm.)

När tekniken tillåter kommer också förpackningarna att börja kalla på uppmärksamhet, så fort mängden innehåll börjat minska. I början kanske med uppmaningar om att köpa nytt, eller kanske en vädjan om att ladda ner en app och scanna. Så småningom med erbjudandet att beställa direkt från förpackningen själv.

Risken är dock uppenbar att det ändå blir de stora aktörerna som tar hem detta och att marknaden för förbrukningsvaror blir monopolmarknader (naturligtvis kan konsumenten alltid välja att handla på andra sätt, men det blir en slags bekvämlighetsmonopol).

Svårt förutse behov

Utvecklingen är dock inte utan sina utmaningar.

Kylskåp som lär sig mina matvanor kan låta som en brilliant idé, men människors behov är sällan linjära eller lätta att förutse. Hur mycket mjölk behövs om man har ett par tonåringar (läs: kalvar) som efter skilsmässan bor hos en i princip regelbundet men med otaliga undantag? Vad gör en två veckors campingsemester för behovet av tvättmedel? Och hur går det med min diet om det automatiskt kommer ett par nya påsar chips när de gamla håller på att ta slut?

Att saker beställs en och en kan möjligen också bli ett logistiskt problem. Det är miljömässigt vansinne att leverera saker som inte är akut slut på det sättet. Men att gruppera ihop ordrar tror jag är ett problem som blir relativt lätt att lösa, även om det kommer att finnas kvar utmaningen att olika things beställer från olika ställen.

Ett annat problem är att varje thing som ska agera butik, måste ha nätverk och tillgång till såväl adress som kreditkortsinformation om mig. Även detta låter sig lösas, men risken är påtaglig att det blir på ett sätt som gynnar de största distributörerna (där du sannolikt redan har ett konto, och som därför kan erbjuda en enkel koppling).

Förpackningar som kommunicerar lär vi inte få se innan mobilteknik och -täckning gör att de har sin egen koppling till internet. För vem skulle idas ansluta varje nytt tvättmedelspaket till sitt lokala nätverk (ens om det låter sig göras så enkelt som att knacka lätt på routern med förpackningen) – och vem med ens en gnutta säkerhetsmedvetande skulle överhuvudtaget vilja ansluta något som är tillverkat i Kina av den leverantör som gav lägsta budet, innanför brandväggen på sitt hemmanätverk?

Osynliga priser

Att priserna inte syns i den här sortens butiker är ett konsumentproblem. Monopoltendenserna tillsammans med det osynliga priset kommer oundvikligen att leda till att saker blir dyrare. Bekvämlighet kostar.