Självkörande bilar kommer att bli självflygande

Flygande bilar är en ikonisk framtidsvision. Men trots att det gjorts några försök, så har den aldrig slagit in.

Det finns flera skäl till detta:

Det är svårt att flyga. Att ta flygcertifikat kräver en mycket längre och dyrare utbildning än att ta körkort.
Flygplan är betydligt dyrare än bilar, och flygbilar som bland annat kräver dubbla framdrivningssystem, kostar ännu mer.
Flygplan är även dyra i drift.
Det krävs landningsbanor. Vilket kanske går att ordna i förorterna, men kan vara svårt att få till så nära innerstäderna att det är någon tidsvinst. Helikoptrar har inte lika stora problem med detta, men är ännu svårare att lära sig flyga och ännu dyrare i drift – och bullrar mycket när de startar och landar.

Självflygande bilar

Men samma teknik som ger oss självkörande bilar kommer också att ge oss självflygande. Det är i själva verket ett enklare problem att lösa – där är betydligt färre oväntade faktorer att hålla reda på uppe i luften.

Första svårigheten är alltså på väg att bli överspelad.

Även punkt två påverkas. Flygande bilar kommer säkert att vara betydligt dyrare än markbundna. Men eftersom självkörande fordon sällan står parkerade utan används mycket effektivare, betyder kapitalkostnaden mindre.

Tredje punkten är betydligt svårare att ta sig runt. Det ligger i fysikens natur att det är betydligt mer energikrävande att hålla något i luften än att rulla det längs marken (zeppelinare undantagna, men de är klumpiga och svåra att få upp i vettiga hastigheter). Det kommer att vara dyrare och mer miljöpåverkande att flyga.

Det är också svårare att göra elflygplan än elbilar. Det stora energibehovet kräver stora och tunga batterier – vilket man verkligen inte vill ha i något man försöker få upp i luften.

Att dagligen ta en självflygande taxi till jobbet kommer därför förmodligen att vara ett privilegium förbehållet ett mindre antal höginkomsttagare. Men för resor i arbetet eller för den som måste långpendla, kan det ändå vara ett kostnadseffektivt alternativ.

Till sist, bristen på landningsbanor.

Ute från städerna behöver det inte vara något stort problem. Det finns redan gott om hobbyflygfält. Så för den som långpendlar skulle en självkörande variant av The Transition kunna vara ett alternativ – om man står ut med att se jävligt märklig ut i billäge.

The Transition är intressant eftersom den är nästan finns på riktigt. Tillverkaren Terrafugias räknar med att ha den ute på marknaden 2017.

Det finns även ett par andra intressanta – och estetiskt mer tilltalande – utvecklingar, som AeroMobil och PAL-V

De nuvarande prototyperna kräver alla att man kör själv, både på marken och i luften. Däremot räknar Terrafugias att nästa modell, med det mer science fiction-inspirerade namnet TF-X, ska vara självflygande. En kurs på fem timmar ska räcka för att hantera den i luftläge. Naturligtvis är detta beroende av om myndigheterna är redo att släppa de idag stränga kraven för att framföra en luftfarkost och acceptera att den flyger på autopilot hela tiden, utan någon utbildad pilot i sig.

Den har just fått tillstånd att testflygninga, men innan den är färdig och ute på marknaden får vi säkert räkna med minst tio år.

Det intressanta med TF-X är att den kan lyfta och landa vertikalt. Någon landningsbana behövs alltså inte, utan bara en helikopterplattestor yta – utan grannar som klagar på bullret (och utan busiga ungar som tycker det är roligt att stå på plattan och hindra bilen från att landa tills bränslet tar slut och den dimper ner). Kanske de stora parkeringsplatserna vid köpladorna i städernas kanter kan få en ny användning, när de inte längre behövs för bilar som står och väntar på sin ägare.

Om man får tro tillverkaren så kommer den att få en räckvidd på 800 kilometer (≈ Stockholm–Berlin) och en hastighet på 320 km/timme (Göteborg–Malmö på 45 min). Vad kostnaden blir återstår att se, men har man råd och står ut med en timmes pendling (under vilken man kan jobba, slumra eller titta på film) så kan man bosätta sig var man vill inom ungefär 200 km från jobbet.